onsdag 12 maj 2010

Ready for take off?


Jag har suttit totalt 16 timmar på flygplatser och väntat den sista tiden vilket gett tid och upphov till lite funderingar. De kommer här ☺

En flygplats är på många sätt en fantastisk mötesplats. Här myllrar av människor från en mängd olika nationer, olika språk ljuder och man ser människor i alla åldrar med all sköns hudfärger. De befinner sig där av en mängd anledningar och bär alla på olika förmågor, kompetenser och erfarenheter. Det borde med andra ord kunna vara en ganska kreativ plats.

En flygresa är dock fylld av regler och ritualer. Alla förflyttar sig genom flygplatsen efter anvisningar och skyltar och det är kontroll och rutiner som gäller. Som passagerare förväntas man inte direkt ta några egna initiativ, annat än möjligtvis vid första incheckning där man vid en terminal ska knappa in sin bokningskod. Som belöning får man om man gör rätt och väl ut sitt boardingcard. Detta funkade för övrigt inte alls för oss under vår resa. Vi fick därför gå till incheckningsdiskar och be om hjälp och där fanns alltid mer eller mindre trevlig personal som ordnade allt åt oss utan att vi behövde tänka själva alls.

Säkerhetskontrollerna är en historia för sig. Gör man bara som man blir tillsagd, följer order och undviker att avvika från angivet mönster så kommer man igenom, om än numera scannad över hela kroppen. (Undrar för övrigt vad som hade hänt om jag bett om att få en kopia av bilden? Säkerhetspersonalen på Logan Airport verkade allt annat än mottagliga för såna små skämt. )

Nästa utmaning är att hitta rätt gate, hålla koll på sitt boardingcard och infinna sig vid rätt klockslag i rätt kö i rätt ordning. Ja, ni vet ju allt det där. De allra flesta av oss har sedan länge klurat ut hur man ska bete sig och kommer därför, försenade eller ej, fram till den önskade slutdestinationen, varken mer eller mindre, och definitivt inte bättre på något annat än vår förståelse för hur man följer den berömda flygresenärskoden.

Men varför detta yrande om flygresor? Jo. Lyssnade till en lysande dragning av Stephanie Hamilton, Apple i förra veckan och hon berättade bland mycket annat för oss som en elev hon mött. En helt vanlig elev som tillbringat ett antal år i skolan, en skola som allra högst troligt också var den typ av skola som de flesta av oss upplevt. En skola som man kommer till på morgonen vid ett bestämt klockslag, infinner sig i rätt klassrum, prickas av för närvaro, får läxan kontrollerad, fördriver tiden med aktiviteter enligt ett givet schema, fokuserar på en sak i taget i ett rum där man sitter med näsan rakt framåt med mobilen avstängd och kepsen på hatthyllan. För vad annat kan eleven ha menat när han/hon beskrev sin skola enligt följande:

”Beeing in school is like a trip with Quantas.
Sit down, face forward, strap yourself and turn off your electronical equipment”


Vän av ordning undrar kanske nu vad det är för fel med fungerande flyresor och vad de har med skolan att göra? Jo, jag tänker såhär. Ändamålet med en flygresa är i första hand att på ett smidigt sätt förflytta sig snabbt och effektivt relativt långa sträckor. Att förflytta sig från A till B och landa på en given plats är själva syftet och den proceduren bör naturligtvis göras så effektivt som möjligt, särskilt som en resa instängd i ett flygplan näppeligen bjuder på några större upplevelser.

Men är det verkligen en sådan resa skolan ska erbjuda våra barn? Är en skola organiserad som ett effektivt transportsystem riktat mot ett givet mål det som ger vårt land optimalt utbildade medborgare? Ja visst skulle man kunna förledas att tänka så. Att vi har en målstyrd skola där varje barn ska sträva mot att uppnå vissa mål. Att det är från A till B eleverna ska ta sig och att det är det skolan ska hjälpa dem med. Enkelt, tydligt, mätbart och lätt att organisera i scheman, diagram och flödesscheman. Och javisst, det är naturligtvis helt avhängigt av vad man vill ha ut av skolan. Men detta är som jag ser det en tvådimensionell skola som går ut på att vara så skicklig som möjligt på att passa in i givna ramar och mönster, fylla i rätt rutor rätt och säga rätt sak vid rätt tillfälle till rätt person, ja helt enkelt bli så bra som möjligt på att spela spelet. En skola som bara ger oss en mängd experter på att upprätthålla flygplatsrutiner. Behöver vi verkligen många medborgare med sådan kompetens?

Tror knappast det. Men vad är då modellen om man istället vill att varje barn att utvecklas så långt som möjligt i sin egen takt till självständiga, kritiskt tänkande, kreativa, förändringsskickliga individer? Jag tänker att för detta krävs att den tredje dimensionen får ta mycket större plats i skolan. Den dimension som handlar om förmågor. Om att utveckla kritiskt tänkande, kompetens att analysera, dra slutsatser, se samband och medvetet reflektera och tänka nya tankar, se utanför ramarna och våga nytt. Sådana förmågor som hjälper varje människa att hantera och leva i förändring och ger individen en beredskap att möta, hantera och anpassa sig i den okända framtiden.

Det finns tack och lov utrymme även för detta i vår fantastiska läroplan. Men handen på hjärtat. Vad handlar debatten om? Var diskuteras vad våra unga behöver för kunskaper med sig in i framtiden? Var ligger fokus i dagens skola? Är det så att vi ägnar oss alltför mycket åt flygplatslogistik och glömmer bort att flygplatsen också är en fantastisk mötesplats med stora möjligheter att tillsammans med andra utveckla kunskaper och förmågor som tar oss vidare in i den tredje dimensionen? Det tycker jag riktigt många ska tänka vidare på. För övrigt en lämplig sysselsättning i väntan på och under en alldeles vanlig tvådimensionell flygresa. Gate closed. Ready for take off?

torsdag 6 maj 2010

One size fits all?

Shopping i Freeport är en helt egen historia. Outlet efter outlet avlöser varandra utmed den charmiga huvudgatan och det finns mycket sannolikt något att köpa för alla som vill. Utbudet är enormt. Ett besök kan rekommenderas.

Mitt besök här handlar dock inte särskilt mycket om shopping, utan mest om en konferens om En-till-En och utvecklingen av konceptet. Nu på morgonen berättade Bette Manchester, Executive Director of the Maine International Center for Digital Learning, lite om hur man arbetat för att stötta lärare och ledare i utvecklingen av En-till-En. En mängd saker påverkar arbetet i Maines skolor. De ser olika ut, bär på olika kulturer, arbetar efter olika metoder, har olika socioekonomiska förutsättningar osv, osv. Så, när Bette och hennes kollegor för några år sedan ställdes inför den stora utmaningen att hitta sätt att stötta lärare och skolledare i utvecklingen av En-till-En, hamnade de i ungefär samma situation som jag gjorde på Freeports huvudgata igår när jag skulle shoppa lite till mig själv och mina barn. Med en mängd olika val att göra, många olika behov att tillfredsställa och knepiga beslut att fatta, allt med syfte att göra så bra så möjligt för så många som möjligt.(Jag har två döttrar så en del av er kanske förstår vilken utmaning jag stod inför.)

Att med detta utgångsläge hitta EN modell för hur man arbetar med skolutveckling och En-till-En faller naturligtvis på sin egen orimlighet. Istället handlar det om att göra just det som vi ska göra med våra elever, möta var och en på sin nivå och ge det stöd som varje individ, lärare, rektor eller skola behöver. Den ambitionen har Bette Machesters organisation i Maine och det bör ge resultat och kan inspirera andra.

Om min shopping gav resultat? Tja, vi kan väl säga att jag igår tog fokus på att möta mig själv och mina egna shoppingbehov på min nivå. Barnen ska få sitt senare i eftermiddag :)

onsdag 5 maj 2010

Elev = Lärare

I delstaten Maine, USA hämtade ett gäng från Falkenberg för tre år sedan en ovärderlig mängd inspiration och information om En-till-En. All den input vi fick gav oss de slutgiltiga argumenten för att dra igång en satsning på En-till-En på hemmaplan.
Nu är jag tillbaka igen i ett strålande vårvackert Maine och har förmånen att få följa upp och ta del av den utveckling som skett sedan sist, vilket känns mycket inspirerande.

Först ut, ett besök på Yarmouth Highschool som haft En-till-En i olika omfattning i 6 år. Där pratade vi om allt som tänkas kan med elever, lärare, skolledare och IT-pedagog men en sak som stannade hos mig var att de lade stor vikt vid och mycket tid på sina lärares kompetensutveckling. De såg ett fortsatt ökat behov av detta och sätter just nu av två timmar i veckan och någon heldag per år för detta. Och inte sällan engagerades elever … som utbildare!

På Yarmouth ges elever ibland uppgifter som att försöka hitta olika nya sätt att presentera saker och sedan dela med sig av sina ”fynd” eller screena exempelvis Youtube efter bra filmsnuttar som fokuserar på ett specifikt ämne. Resultatet får de sedan delge sina lärare. De får också hjälpa till med att utbilda sina lärare i olika programvaror.
Så självklart och så enkelt! Hur ofta händer detta hos oss? Hur får vi det att hända oftare?

Det tror jag bestämt att jag ska tänka vidare på. Det och en hel del mera som snurrat igång här. Återkommer!